Maria-Thérèse Sommar, fotograf i Härnösand och Höga Kusten

Sunday, September 4, 2011

I don't have a black belt but at least I have a black toe / Jag har inget svart bälte men jag har åtminstone en svart tå

I first became interested in karate when we got to learn to kick people for the vampire movie I'm going to be in, so I called the karate teacher and went to my first practice a few days ago. It was supposed to be for beginners, but when I came there I saw black belts, brown, red, white belts - but the guy with the white belt already knew some other kind of karate. Me, I was wearing a little black jersey dress and a pair of leggings. The teachers asked what kinds of exercise I had been doing previously and I honestly said "nothing. I hate exercise."

But I don't hate karate. Not even warming up by running around like crazy. When I tell people I practice karate now they look stunned at first, then start to laugh, then stop to think and conclude: "Well, it's probably really good!" Even though the other students, who were all large (compared to me) men, were so not beginners, I wanted to keep up with them and kicked as high as I could and ran faster. I somehow got a large, black blister on my big toe and later a lot of muscle pains because my body was so surprised after kicking, running around and punching people for 1,5 hours! Tomorrow there will be some more kicking...


Det var när vi fick lära oss att sparkas inför vampyrmusikalfilmen som jag blev intresserad av karate. Jag ringde karateläraren och gick på min första träning för några dagar sedan. Det stod att det skulle vara för nybörjare men när jag kom dit var det bälten lång väg - svart, brunt, rött, vitt - men killen med det vita bältet hade tränat någon annan sorts karate tidigare! Själv hade jag svart klänning och tights på mig. De frågade vad jag har tränat förut. "Ingenting", sa jag ärligt, "Jag hatar att träna." 

Men jag hatar inte karate. Inte ens uppvärmningen där man springer omkring som galningar. När jag säger till folk att jag tränar karate möts jag först av en förbluffad min, därefter av skratt, men sedan - efter en stunds eftertanke - säger man till mig: "Det är nog riktigt bra träning!" Trots att de andra eleverna, som för övrigt var stora (jämfört med mig) män allihop, absolut inte var nybörjare ville jag hålla samma takt, sparkade så högt jag kunde och sprang snabbare. Fått en underlig, stor, svart blåsa under ena stortån och efter ett tag kom en massa träningsvärk i en förvånad kropp som sprungit, slagits och sparkat i 1,5 timme! I morgon är det dags att sparka igen... 
Share:

3 comments

Snap said...

Have fun!

Tommy said...

Karate är världens bästa träning, och väldigt roligt.

Cecilia N said...

Skoj!
Inte min sport, men det är skoj att du helt plötsligt har kommit på tanken. Sånt har hänt i min närhet också. (Fast inte karate då.)

Kommer du och provar att spinna 17 september? Vill du skriva om det också?

© Copyright © Maria-Thérèse Sommar unless otherwise noted.
Blogger Template by pipdig