Maria-Thérèse Sommar, fotograf i Härnösand och Höga Kusten

Wednesday, July 14, 2010

How I became a burglar / Så blev jag en inbrottstjuv

I bet you thought I was a nice person. Honest, sweet, that sort of thing. Well, it's about time I told you the truth, and no, this won't end with it being just a dream.
Ni trodde nog att jag var en trevlig person. Ärlig, vänlig, sådana saker. Det är på tiden att jag säger som det är och nej, det här kommer inte att sluta med att det bara var en dröm.


I was only looking for some food and a bed to sleep in. Really, I wasn't even planning to steal any jewellery. Those were my relatively honest intentions when I entered the house, without even considering I could get in trouble. Thus naïve was I.
Jag ville bara ha lite mat och en säng att sova i. Allvarligt talat; jag hade inte ens tänkt stjäla några smycken. Det var mina relativt ärliga avsikter när jag klev in i huset, utan att ens tänka på att jag kunde råka illa ut. Så naiv var således jag.

As soon as I had set my dirty little foot in the house, there was an omniscent clicking sound. Then there was a beep. Shortly after, the entire house was ringing and shouting at me: Weeeeeeeeeeeooooooooo Weeeeeeeeeeeooooooooo Weeeeeeeeeeeooooooooo WEEEEEEEEEEEOOOOOOOOOOO, louder and louder. I tried to find a phone to call the security company and say everything was fine, but alas, the phones were unplugged and when I plugged them in they didn't work. All the while, the house shouted at me, even louder WEEEEEEEEEEEOOOOOOOOOWEEEEEEEEEEEOOOOOOOOOO and I think there was smoke and blinking lights too but I'm not sure. What I do know is that my bones were vibrating from the sound.
Så snart jag satt min smutsiga lilla fot innanför dörren hördes ett olycksbådande klickljud och därefter ett pip. Kort därpå började hela huset att ringa och skrika åt mig: Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiioooooooooooooo Wiiiiiiiiiooooooooooooo WIIIIIIIIIIIIIIIOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO, högre och högre. Jag försökte leta rätt på en telefon för att ringa säkerhetsbolaget och säga att allt var bra men ack, telefonerna var urdragna och när jag satte i dem fungerade de inte. Hela tiden skrek huset åt mig, ännu högre, WIIIIIIIIIIIOOOOOOOOOOOOOO WIIIIIIIIIIIIIIIIIIOOOOOOOOOOOOOO och jag tror att det kom rök och att det blinkade också men jag är inte säker. Vad jag däremot är säker på är att mitt skelett vibrerade av ljudet.


Well.
The house was my mother's.
She was in a spa in Estonia.
I had forgotten that she even had an alarm.
I had left my mobile phone where somebody had made me waffles.  
My mum's phones were unplugged and didn't work because of a thunder storm before she left.

I had to leave the hollering house, get my phone, get the security code and call the company and finally the ringing stopped. I still felt like the above picture for quite some time though.

Så här var det.
Huset var mammas hus.
Hon var på ett spa i Estland.
Jag hade glömt att hon ens hade ett alarm.
Jag hade glömt mobiltelefonen hos någon som bjöd mig på våfflor.
Mammas telefoner var urdragna och fungerade inte på grund av ett åskoväder innan hon åkt.

Jag fick lämna det vrålande huset, hämta min telefon, få säkerhetskoden och ringa bolaget och till slut upphörde tjutandet. En ganska lång stund efteråt kände jag mig dock som på bilden här ovanför.
Share:

5 comments

Indie.Tea said...

Hehehe. I've set off the alarm at my parents' house too. Its awful, you get a fine when it happens.

Cinnamon said...

Gud vilken dramatik

A Beautiful Party said...

oh no! i feel like this is the sort of thing that would happen to me!

ArtSnark said...

even your dark side is sweet :D

Farah said...

hahahaha the alarms sounds are generally awful! they always make me cringe when they go off! lol

© Copyright © Maria-Thérèse Sommar unless otherwise noted.
Blogger Template by pipdig