This evening I received an e-mail from someone asking me if we could go out for fika... or perhaps it was too late... then again, maybe not? Of course not, I said; the café closes at 8 and it's just 7.20. So I hurried, didn't find my socks, put on rubber boots, ran through the rain to my car which I ugly parked, ran to the café with bizarre hair. And I documented it all with rainy mobile pics which disappeared on their way into the computer. Anyway; a really nice evening with 21 minute fika which totally cheered me up. You know who you are, blog reader.
Nu i kväll fick jag mail från någon som frågade om vi skulle fika eller om det kanske var för sent... men kanske inte? Jag sa förstås ja; caféet stänger kl 20 och klockan var bara 19.20. Så jag skyndade på, hittade inga sockor, tog på mig gummistövlar, sprang till bilen genom regnet och fulparkerade, sprang till caféet och mitt hår var bisarrt. Och jag dokumenterade allt med regnbilder i mobilen och de försvann på väg in i datorn. Hur som helst; en riktigt trevlig kväll med tjugoenminutersfika som verkligen muntrade upp mig. Du vet vem du är, bloggläsare!
4 comments
Haha, snacka om effektivt! Mina fikor blir alltid timslånga. Verkar najs att kunna klämma in såna där kortfikor också.
Tack för din kommentar. Visst kan det stämma att jag är ganska trött på att arbeta med frågor som inte är kreativa. Samtidigt är det väldigt tung att kreera och jag får verkligen kämpa för att få ner lite färg på duken.
VAd trevligt det låter med en speed-fika!
Så ska det låta ... härligt att man inte "bangar ur" trots regn och rusk och tidsbrist när man vill träffa en vän.
Kram!
Post a Comment